Den Stora, Stora Sagan
Den Stora, Stora Sagan är en syntes byggd av germansk myt och folklore, främst de nordiska fornålderssagorna. Den är också anpassad så att den överensstämmer med vad vi idag känner till om nordisk fornhistoria genom arkeologi, genetik, språk- och religionshistoria, ortnamn och runologi – och om den diffusion, d v s spridning från och till andra kulturer som vi därmed kan deducera. Den är skriven så att den skulle kunna vara sann. Om du upplever den som otrolig så beror det på att verkligheten ofta är just så fantastisk och till skillnad från en fiktiv berättelse måste den därför vila på bevisfakta – sådana som nu finns tillgängliga i En ny men gammal historia om Sverige.
Händelserna i vår saga utspelar sig kring två viktiga brytpunkter i historien, med tusen års mellanrum: skiftena mellan bronsålder/järnålder respektive folkvandringstid/vendeltid. Berättelsen knyts samman av och genom boken Me, civilisationernas källa, som på något vis kommit på avvägar och återfinns på Mälarens is. Med hjälp av boken, Den Eldrökta och en obestämt närvarande thule, tas läsaren på slingriga vägar ända tillbaka till Tvåflodslandets Nineve, där Ishtar, de mörka drifternas gudinna dyrkades – och längre ändå: till avgrund och kaos, skapat av sumerernas urmoder. Men hon är inte den enda gudom som genom sin ständiga närvaro i skuggorna äger makt över händelsernas gång. Västerifrån kommer vandalernas Aurvandil, den strålande vandraren – och i den nordliga vägens andra ände finner vi Tengris himmelsgravar, långt borta i öster. Thulens monotona nynnande tar läsaren med på erövrarnas och gudarnas färd, som lett genom den Dzungariska porten, ur vilken Asii en gång spyddes – och sedan med dem passerade igenom Kalevalas helveten. Allt detta kan vara av stor vikt – eller ingen hjälp alls – för Yngve och Alva, som famlande i mörkret, utan att säkert veta, tvingas gissa hur nästa steg framåt måste tas. Linan är slak över bråddjupet, och vad som möter dem på andra sidan går knappast att skönja, om det ens finns en sådan andra sida. Ur sitt ymnighetshorn kastar myten ständigt upp mäktiga väsen i deras väg; Varulvs-Apollon, kelternas behornade Dagda, svearikets solgud Wuldor. Och Wodanaz, han som blev Odinn, asarnas högste.